Är det okej att älska stillheten?

En varm kopp cashew-kakao latte inne i värmen, en stilla promenad i skogen, en stund vid vår lilla tjärn (på bilden), en stund med anteckningsboken, en stund med en intressant bok. Det är lycka för mig <3

Är det okej att älska stillheten?

Jag är runt 20. Jag sitter i soffan hemma hos mormor och morfar. Mormor har gjort kvällsmat. Vi sitter i TV-rummmet. Mormor handarbetar. Och jag känner så starkt att jag längtar efter det här. Att jag längtar efter stillheten. Jag längtar efter att leva pensionärsliv. Inte för att jag är lat. Inte för att jag inte är en person utan mål eller glöd. Utanför att jag älskar stillheten. Lugnet. Att få vara i mina egna tankar. Att läsa en bok. Att ta en promenad i skogen. Mormor och morfar hade alltid en vardagsrutin: Aktiviteter och rörelse på förmiddagen. Antingen gick de en promenad på ca 1.5h eller så gjorde de sina ärenden, handlade, gick till banken, gick till stan (de hade valt bort bil så de gick och cyklade mycket). Sen åt de lunch och efter lunchen tog de en tupplur för att sedan dricka eftermiddagskaffe och sedan var det kvällsmat framför TV:n. Mormor läste böcker och morfar tidningar. Mormor handarbetade alltid där i soffan.

Att länga efter stillheten är inget jag skrutit med. Jag har istället försökt pressa mig till att vara en person som gillar fart och fläkt. Emellanåt har jag känt mig som att jag försöker trycka en rund träleksak genom ett fyrkantigt hål. Jag har ofta känt mig som en gammal själ i en ung kropp. Det pågår så mycket reflektioner och tankar i mitt inre att min värld aldrig är tråkig. Jag behöver inte resa hit och dit för att uppleva saker. Det pågår ett ständigt upplevande i mitt inre.

Jag hade ett samtal med min man i helgen. Vi hade en 24 timmars date och det fanns mycket utrymme för samtal. Han uppskattar också stillheten. Och lugnet. Men vi konstaterar att ingen av oss är lata. Det har inget med lathet att göra. Han älskar att programmera. Och jag förstår honom i det. Jag älskar också det. För nya läsare kan jag berätta att jag är programmerare. Men jag har lämnat programmerandet för jag älskar att göra andra saker också. När jag hittar något nytt går jag all in för det. Ingen som ser den delen skulle drömma om att kalla mig lat.

Att ständigt försöka passa in i en mall med fart och fläkt, aktiviteter eller annat som anses lyckat är en oerhörd stress. Och även om jag inte har försökt göra alla dessa saker har det gnagt lite inom mig att folk skall se mig som tråkig. Vem vill vara tråkig och annorlunda? Men nu har jag förlikat mig med att det är okej om andra tycker att jag är tråkig. Det viktiga är ju att JAG inte har tråkigt. Min inre värld är så fylld av aktiviteter, tankar, reflektioner och kreativa idéer och till detta är mina drömmar på nätterna så livliga och fyllda med tokigheter skrattar att jag är så nöjd så om jag får sitta under min korkek och lukta på blommorna.

Att omfamna alla sidor hos oss själva. Att acceptera att vi inte är som alla andra eller är på ett sätt som anses lyckat - det är äkta självkärlek det.

Så svaret är givetvis: Ja! Det är helt okej att älska stillheten! Och det är helt okej att tycka att stillheten är tråkig om du är en person som mår bäst av en massa aktiviteter. Det viktiga är att hitta det DU mår bäst av, acceptera det och respektera det och inte hela tiden göra sådant som är i strid med den du är.

Hur har du det? Lyckas du omfamna de eventuella sidor av dig som inte anses lyckade?