Vemodets tid och min mormors dagbok.

Det känns alltid lite vemodigt vid den här tiden på året tycker jag. Julen är över och det nya året närmar sig. Dessutom fyller min äldste son 18(!) imorgon och det är inte annat än att jag reflekterar över den tid som passerat.

Jag fokuserar på att vara i nuet mycket men ibland tar jag mig en stund att betrakta, tänka tillbaka och reflektera. Jag ser bilder på mig själv som togs när äldste sonen var liten och jag ser ju så oerhört ung ut. Hur klarade jag av att vara mamma egentligen tänker jag när jag ser mitt unga jag. Men det gick ju fint. Vi människor är ju flexibla och anpassar oss.

Jag och maken har KonMariat här under året och jag börjar faktiskt känna mig färdig. Så färdig att jag tog mig tid att sätta mig ner och läsa min mormors gamla dagböcker. En av anledningarna till att jag ville börja KonMaria min tillvaro var att jag alltid kände att jag aldrig riktigt hade tid att bara ta det lugnt. Eller att ägna mig åt en sådan sak som att läsa i mormors dagböcker. Det fanns alltid något att göra; plocka, städa, ett rum som skulle rensas ut eller något annat. Jag tycker varken om för mycket prylar eller att ha det stökigt men jag blev inte medveten om det förrän ganska nyligen :) Sannolikt var det den underliggande känslan som skavde i mig. Men nu känner jag mig färdig. Det är några köksskåp, mina foton och gamla dagböcker som är kvar. Ungefär. Men det känns ju så överkomligt. Det är bara roligt att ha de bitarna framför mig. Och KonMariandet har lärt mig att verkligen, verkligen uppskatta den nya ordningen hemma. Och det känns inte jobbigt att börja med en ny kategori för jag vet hur enormt mycket lättare jag kommer känna mig efteråt.

Nu tillbaka till mormors dagböcker. I förrgår var alltså dagen då jag äntligen satte mig ner och började läsa. Jag har haft dagböckerna i min ägo ungefär 14 år. Herregud, det är ju jättelänge inser jag nu. Nåväl, när jag plockar fram mormors äldsta bok som är från 1965 inser jag att hon är exakt lika gammal som jag är just nu! Hon började skriva dagboken julafton 1965 och hon var 47 år då och jag är 47 år nu och det är jul. Är det inte lite märkligt så säg?

Jag har ju alltid haft bilden av mormor som gammal men nu när jag läser är det som att betrakta hennes verklighet med mina egna ögon. Min mamma är 22, bor hemma och min pappa kommer dit och hälsar på då och då. Det är svindlande på något vis och nog den mest spännande läsning jag gjort. Det känns som cirkeln är sluten på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Samtidigt är det också intressant att betrakta min mamma utifrån hennes mors ögon.

Hur har du det så här års? Knackar vemodet på din dörr också?