Trycker du ner dina mörka tankar och lägger locket på?
Ibland behöver vi släppa taget om det mörka för att ljuset skall kunna nå oss. <3
Trycker du också ner dina tankar och lägger locket på? Jag kan komma på mig själv med att göra det ibland. Ibland kan det röra sig om så mörka tankar att jag inte vill erkänna för mig själv att jag tänker så. Det är liksom inte okej att tänka så. Som exempel kan jag nämna hur det var med relationen till min mamma förr. Det var liksom inte okej att vara arg på min mamma för att hon var psykiskt sjuk. Rent logiskt visste jag ju att jag inte borde vara arg på henne. Hon kunde ju inte hjälpa att hon var sjuk. Det fanns även släktingar som menade på att vi svek mamma när vi inte agerade på ett sätt som de tyckte var korrekt. Så det var mycket interna konflikter inom mig innan jag kunde sortera ut vad som var vad.
Denna konflikt gjorde det omöjligt för mig att ha en avslappnad relation till min mamma. Hela jag var sprängfylld av denna inre konflikt emot henne. Tills jag en dag satte mig ner och skrev. Jag tog en kväll när jag var ensam hemma och barnen sov och skrev. Och jag censurerade mig inte över huvud taget. Jag skrev ner all ilska och frustration jag kände över att det hade varit som det var. Det inga snälla ord som kom ut på pappret. Men det som hände sen är desto häftigare! Jag kände mig fri och lätt för första gången på många år! Jag hade accepterat min ilska och satt ord på allt och det var förlösande. Efter att ilskan kommit ut fanns bara sorg kvar. Det tog ett tag att inse att jag måste släppa sorgen också men det är en annan historia.
Efter att min ilska kommit ut så var det så mycket skönare att ha med min mamma att göra. Jag behövde inte hålla inne och hålla emot. Tidigare var det som en fördämning som höll på att brista varje gång jag pratade med henne. Jag var ju tvungen att hålla tillbaka all ilska. Jag var alltid helt slut efter vi hade setts för att jag bet ihop så hårt.
Det fina i kråksången är att jag inte visade det jag skrivit för mamma. Det är liksom poängen. Jag äger mina känslor och jag ansvarar för att hantera dem. Det viktiga var att jag fick ur mig detta. Att riktigt kräkas ut all ilska. Och sen faktiskt bli fri.
Kanske kan du känna igen dig i mindre konflikter? Om du t ex är arg på din partner så skall hen minsann inte få se dig glad eller vänlig. Du håller igen tills du har förträngt varför du var arg eller glömt av det. Men du känner kanske igen spänningen? Att du biter ihop när hen är i närheten? Så var det för mig i alla år i min kontakt med mamma. Jag tror det är 2 år sedan ungefär som jag gjorde skrivövningen och jag känner mig fortfarande fri.
Bär du också på ilska som du inte vill erkänna? Då kanske det kan hjälpa dig att skriva av dig. För att bli fri.
Vill du har personlig stöttning på din resa kan du boka coaching med Jessica här!